hallå i stugan

Jag kan knappt tro hur folk är. Fick upp ögonen idag tack vare en gammal vän och känner mig nu ännu mer utlämnad, jag hade glömt att sån här ensamhet fanns, det finns ingen tröst där ute så varför letar jag? Varför antränger jag mig så hårt när jag egentligen vet att allt jobb kommer att betalas i samma gammla smärta, oro, ångest och besvikelse. Nu kan du säga vad du vill hur många gånger som helst, det finns ingen chans att jag tar in det.


Jag förstår inte poängen,
ville du bara hämnas?

Det är inte min mening att vara så här deppig och skriva om det hela tiden, jag antar att de är mitt sätt att handskas med det här. Jag har aldrig varit så här knäckt.